En man med litet ansikte
Av Helene Tursten
De två poliserna utanför gatuköket tror knappt sina ögon. Rakt mot dem kommer den nyss efterlysta BMW:n i rasande fart. De tar upp jakten och blir vittne till hur bilen mejar ner en fotgängare. Polisen sätter in alla resurser och får upp ett spår som leder till en mörk gammal jordkällare och ett makabert fynd.
Jakten på en ung flickas mördare för kriminalinspektör Irene Huss och hennes kollegor in i en värld av iskallt människoförakt. Man handlar med kroppar, och ett liv saknar helt värde.
Verksamheten bedrivs där polisen minst anar det och har förgreningar i hela Europa.
Hemma försöker Irene få vardagslivet att fungera. Tvillingdöttrarna Jenny och Katarina är redo att ta steget ut i vuxenvärlden. Irenes mamma har vacklande hälsa och är ständigt ett dåligt samvete. Att Irenes man Krister är deltidssjukskriven från sitt kökschefsjobb blir nästan en lättnad för henne - men vad händer när inte han orkar dra hela lasset längre?
Samtidigt ägnar Irene dagarna åt att bekämpa grov internationell kriminalitet - och nu verkar det som om en av traffickingvärldens mest hänsynslösa hallickar befinner sig i Göteborg.
Utdrag ur En man med litet ansikte
Nymånen och stjärnorna sken skarpa som diamantskärvor från den blåsvarta januarihimlen. Deras återsken gnistrade i rimfrosttäcket över Göteborg. Bilens yttertermometer visade redan minus femton grader. Temperaturen skulle sannolikt sjunka ytterligare under natten. Den hårda kylan hade lyckats behålla sitt järngrepp över hela landet i snart två veckor. Fast någon snö hade det ännu inte kommit i Västsverige.
Polisinspektör Stefan Eriksson satt och gäspade inne i radiobilens behagliga värme. Motorn lät han gå på tomgång utan att ägna en tanke åt miljöaspekten. I den rådande väderleken fick man först och främst tänka på att inte låta kölden smyga sig in. Han slötittade mot gatukökets upplysta serveringslucka. Kollegan Petrén stod längst fram i kön och höll på att betala. En mugg varmt kaffe och en cheeseburgare med alla extra tillbehör skulle komma att sitta fint så här en timme före kvällspassets slut. Ett högt kurrande från Erikssons mage bekräftade att det var hög tid att få något i sig. Ingen av dem hade ätit sedan de gått på passet vid fyratiden på eftermiddagen. Inte för att det hade varit någon onormalt betungande tjänstgöring under kvällen, utan för att de hade fått in en anmälan om ett slagmål på en pizzeria i Gamlestan precis när det hade varit dags att åka tillbaka till stationen för matrast. Utan att göra sig någon större brådska hade de vänt radiobilens kylare mot norr och åkt till den uppgivna adressen. Patrullens ankomst hade haft en lugnande inverkan på de tre slagskämparna och efter ett tag hade Eriksson och Petrén läget under kontroll. De inblandade ville inte göra någon formell anmälan. Plötsligt var de rörande eniga och hävdade att de bara hade varit inbegripna i en häftig diskussion. Att en av dem hade ett brutet näsben och blödde så ymnigt att han måste köras med ambulans till akuten på Östra, var bara en beklaglig olycka. Liksom de övrigas kraftiga rodnader i ansiktet. Om några timmar skulle alla vara blåmelerade i olika nyanser. Eftersom ingen varit angelägen om vidare åtgärder från polisens sida lämnade Eriksson och Petrén pizzerian strax efter att mannen med det brutna näsbenet hade skjutsats iväg för att få näsan på rätt plats i ansiktet igen. Det fick räcka med en rapport om det inträffade.
Därefter hade de varit helt överens om att de inte var sugna på pizza. De hade åkt till gatuköket vid Delsjövägen. Där var det lätt att parkera och snabbmaten hade gott rykte. Åtminstone om man frågade Petrén. Han var ungkarl och levde i stort sett på sådan kost.
Eriksson rycktes upp ur sina tankar när radion skrällde till:
- Allmänt anrop. En BMW 630 silvermetallic stulen på Stampen för några minuter sen. Ägaren såg två yngre män hoppa in i bilen och försvinna Skånegatan i riktning mot Liseberg. Signalement: båda bar mörka stickade luvor och mörka kläder. Vittnet uppfattade dom som normallånga med något spenslig kroppsbyggnad. Ser enligt anmälaren ut som hiphoppare. Bilens registreringsnummer är …
Skånegatan mot Liseberg. Dom körde förbi polishuset. Såna fräcka jävlar! tänkte Eriksson, medan han såg hur Petrén kom skyndande mot bilen med deras ostburgare i en påse i ena handen och de lockförsedda kaffemuggarna i den andra. Det såg lite riskabelt ut när han balanserade kaffet i sin handskklädda näve. Hjälpsamt sträckte Eriksson sig över passagerarsätet och öppnade dörren åt kollegan. Petrén körde in höften och knyckte till med knät för att kunna ta sig in, när han plötsligt stannade till med ena foten inne på bilgolvet och den andra kvar ute på asfalten. Eriksson kände hur kylan snabbt spred sig inne i den uppvärmda kupén. Irriterat sa han:
- Se till och dra in röven innan …
Mitt i meningen avbröt han sig och blev sittande med halvöppen mun. Med helljuset på och motorn vrålande på högsta varv kom en bil körande mot dem på Delsjövägen. Polisbilens ront stod parkerad mot centrum och den här bilen var på väg därifrån så fort radialdäcken med aluminiumfälgar bar. Eriksson uppfattade att bilen var ljus, troligen silverfärgad, när den passerade under gatubelysningen några meter ifrån dem. Och att den definitivt var en BMW av större modell. Bilen gjorde en kraftig överhalning när föraren tryckte gasen i botten och sladdade förbi polisbilen med tjutande däck.
- Helvete Petrén! Det är BMW:n! skrek Eriksson.
- Vicken då BMW? frågade Petrén medan han försiktigt gled ner på passagerarsätet.
- Den dom lös när du stod i kön! Ropa i radion att vi hänger den jäveln!
- Kan inte.
- Vad då kan inte!
- Händerna fulla.
Petrén höll upp påsen och muggarna som förklaring.
- För helv… Släng skiten! röt Eriksson.
Utan ett ord tryckte Petrén på knappen till fönsterhissen med högerarmbågen. Det diskreta surret när rutan gled ner dränktes i ljudet från polisbilens däck när de spann loss mot asfalten. Utan vidare ceremonier hystade Petrén ut påsen med deras burgare och kaffe genom fönstret. Medan rutan gled upp igen greppade han handmikrofonen och anropade länsalarmeringscentralen.
- SHO elva noll ett vid kiosken Delsjövägen. Vi blev just förbikörda av den efterlysta BMW:n. Den kör i riktning mot Kålltorp. Hög hastighet. Vi följer efter. Kom.
- Bra elva noll ett. Jag anropar assistans från andra patruller. Tretton noll fyra är på väg från Östra sjukhuset och kan genskjuta från andra hållet. Fler bilar kommer.
Eriksson körde så fort han vågade. Han såg BMW:ns bakljus försvinna i riktning mot Sveriges Televisions upplysta lådbyggnad. Beslutsamt tryckte han hårdare på gaspedalen. Plötsligt flammade bakljusen framför honom till som två röda lysraketer. BMW:n krängde vilt över körfälten och verkade vara på väg att slira av vägen.
De båda poliserna såg något slungas upp i luften och falla ner vid sidan av bilen. Vad det än var så låg det alldeles stilla på körbanan intill trottoaren. När föraren i den framförvarande bilen åter hade fått kontroll på ekipaget sköt det genast iväg igen i hög fart.
Polisbilen saktade in och stannade.
- Helvete! Det är en människa! Anropa! skrek Eriksson upprört.Petrén tog återigen ett grepp om mikrofonen med stadig hand och rapporterade med betydligt mindre stadga i rösten:
- Elva noll ett här. Bilen körde på en fotgängare utanför tvhuset! Skicka ambulans och förstärkning. Vi måste stanna här. Kom.
- Uppfattat. Vi skickar ambulans och en patrull till. Övriga bilar fortsätter att följa BMW:n.
Stefan Eriksson hörde inte det sista eftersom han redan hade hoppat ut ur bilen. Med några långa kliv var han framme vid den orörliga kroppen.
Det var mycket blod. Och hela tiden växte den mörka blodpölen med förfärande hastighet. Så här mycket blod kunde ingen människa förlora utan att dö. Inom sig visste Eriksson att den här personen redan var död. Trots det tog han några försiktiga steg mot offrets huvud för att försöka känna efter om det fanns någon halspuls. Han avstod dock när han såg i vilken kondition huvudet befann sig. För att en person ska kunna överleva måste hjärnan finnas inne i skallen. Det gjorde inte den här hjärnan.
Eriksson hade sett många trafikoffer under sina tjänstgöringsår men det här såg ovanligt otäckt ut. Bilens höga fart hade trasat sönder det oskyddade offrets lemmar och huvud med våldsam kraft. Det skulle inte bli lätt att identifiera den här personen, konstaterade han. På avstånd hörde han sirener som närmade sig. Han slängde en blick över axeln och såg att hans kollega höll på att sätta upp de reflexmålade plastskärmarna märkta “Polis”. Radiobilens blinkande blåljus kastade ett spöklikt sken över olycksplatsen. Några personbilar hade stannat en bit bort men Petrén lyckades hålla kvar människorna inne i bilarna.
Offret låg på rygg med båda benen vridna i en onaturlig ställning. Vänster underben såg ut att vara helt av, att döma av hur det låg i förhållande till lårbenet. Vänsterarmen var sträckt rakt ut åt sidan men handen saknades. När Eriksson såg sig omkring upptäckte han en klump på trottoaren som troligen var den avslitna handen. Klädseln tydde på att offret var en man. Han hade på sig någon sorts svart eller mörkblå overall. Högerhanden låg slappt över bröstkorgen. På något vis skänkte gesten den svårt sargade kroppen ett intryck av frid. Som om mannen insett att han skulle dö och instinktivt lagt handen mot hjärtat för att känna dess sista slag.
Tätt följd av ambulansen anlände den andra patrullbilen. Tillskottet av utryckningsfordon lyste upp olycksplatsen ännu mer. I det blinkande blåljuset uppfattade Eriksson plötsligt att det glimmade svagt vid hjärttrakten bredvid den dödes hand. Han försökte undvika att trampa i blodet när han gick närmare för att kunna se bättre.
Först vägrade hans hjärna att acceptera vad det var han såg. Han kände mycket väl igen det eftersom han hade sett det otaliga gånger. När Petrén och de nyanlända kollegorna kom fram till honom pekade Eriksson med ostadig hand mot offrets bröst.
Några minuter efter smitningsolyckan utanför tv-huset kom en anmälan från en person som hade stått på spårvagnshållplatsen vid Lilla Torp. Enligt anmälaren hade en bil svängt in på Töpelsgatan och i hög hastighet fortsatt upp mot Delsjöområdet. Vittnet hade uppfattat det som att framrutan var skadad, eftersom han hade sett hur en ung man hängde ut genom sidorutan på passagerarsidan och verkade dirigera bilens förare med tillrop.
Flera patrullbilar hade genast fått direktiv att följa upp tipset. Vägen upp mot Delsjöns badplats och rekreationsområde hade massor av avtagsvägar. Dessutom fick man ta med Delsjöns koloniområde i beräkningen. Där fanns otaliga småvägar och parkeringsplatser. Möjligheten fanns också att biltjuvarna hade kört in på någon av ridvägarna. Det var inte alls omöjligt att gömma en bil i skydd av träden och mörkret. Även om lövträden var kala i januari så stod barrträden tätt på båda sidor om vägen.
Redan efter tio minuter hade en patrull hittat den övergivna BMW:n. Eldskenet som skymtade mellan träden vägledde dem. Smitarna hade satt eld på bilen innan de lämnade den. Patrullen hade lyckats kväva elden med hjälp av eldsläckaren som fanns i radiobilen. Skadorna på inredningen hann aldrig bli omfattande men skulle naturligtvis försvåra sökandet efter spår. Framrutan höll fortfarande ihop och satt på plats men var krossad till mjölkig ogenomskinlighet. Bilen stod parkerad framför en kraftig vägbom.
De andra polisbilarna kallades snabbt till platsen och poliserna började genomsöka den omgivande terrängen. Ficklampornas sken flackade mellan träden. Marken var mycket kuperad och svårgenomtränglig på grund av de täta slybuskagen. På avfartsvägens ena sida sluttade det brant ner mot en bäck. På andra sidan steg marken brant mot Alfred Gärdes väg upp till Delsjöns badplats.
Det stod en tillbommad tegelbyggnad några tiotal meter ner i sluttningen från vägen. Huset var inte stort och hade troligen använts som förvaringsplats för redskap. I stället för glasrutor och dörrar täcktes alla byggnadens öppningar av kraftig masonit. Hela förrådsbyggnaden präglades av ett framskridet förfall. Troligen stod huset fortfarande upp på grund av att det inte hade bestämt sig för åt vilket håll det skulle ramla. Förrådet omringades av flera poliser. De försökte att röra sig så tyst de förmådde. Deras ångande andedräkt avslöjade hur hastigt de andades. Stämningen var spänd eftersom de inte visste om biltjuvarna var beväpnade. En av poliserna smög sig fram mot en delvis uppbruten masonitskiva som hängde på trekvart över en dörröppning. Hon pressade ryggen mot väggen och drog sin pistol. En kollega följde henne med ett forceringsverktyg i handen.
- Huset är omringat! Det är lika bra ni ger upp! Kom ut med händerna över huvudet! ropade en av deras kollegor från andra sidan av huset.
[...]