Stålsprånget
Av Per Wahlöö
Stålsprånget gavs ut första gången 1968 och är en fängslande och skrämmande framtidsthriller. Drygt trettio år senare är temat i boken fortfarande lika nervpirrande och möjligt: En mans kvalfulla kamp för att finna skälet till varför hans land nästan har upphört att existera.
Kommissarie Jensen hade lämnat sitt land när det styrdes av välvilliga despoter som kuvade sitt folk. När han återvänder hem finner han ett land som saknar vatten, elektricitet, tidningar och dessutom verkar vara folktomt - om man bortser från liken på gatorna. All förbindelse med omvärlden har skurits av. När Jensen får i uppdrag att klarlägga katastrofens omfång och orsaker är han landets siste polisofficer i tjänst.
När boken kom ut i USA skrev den välrenommerade kritikern Anthony Boucher i New York Times: ” En fascinerande bok som är något utöver det vanliga. Ett användande av deckarformen för att presentera en tankfull och svidande skildring av framtiden - eller en tänkbar framtid. Det är besläktat med Kafka och science fiction och det vilar en nästan spöklik stämning över boken. Detta är svart kaviar av bästa märke.”
Per Wahlöö föddes 1926 och var i grunden journalist. Utöver sina egna böcker skrev han tillsammans med sin hustru Maj Sjöwall tio romaner om ett brott - de älskade och kritikerrosade böckerna om kommissarie Martin Beck. Per Wahlöö dog 1975 - men hans böcker lever vidare.
Utdrag ur Stålsprånget
Jensen fick brevet med morgonposten.
Han hade stigit upp tidigt och packat sin väska och när det smällde i brevlådan stod han redan i tamburen, klädd i hatt och överrock. Han böjde sig ner och tog upp försändelsen. När han rätade på ryggen gjorde det mycket ont på höger sida i mellangärdet, som om ett koniskt borrstål med högt varvtal hade roterat i inälvorna. Han var så van vid smärtan att han knappast noterade den.
Han stoppade på sig brevet utan att titta på det, lyfte upp resväskan, gick ner till bilen och körde till jobbet.
En minut i nio svängde han in genom porten till polisstationen i sextonde distriktet och parkerade i den gulmålade rektangel som bar texten KOMMISSARIE. Han klev ur, hämtade väskan ur bagageutrymmet och såg sig omkring på den asfalterade gården. Vid arrestintaget stod en vit ambulans med röda kors på de öppna bakdörrarna. Två likgiltiga unga män i vita overaller höll på att baxa in båren, nonchalant och vårdslöst. Några meter längre bort sysslade en poliskonstapel i grön uniform med att spola bort en blodpöl från asfalten. Kvinnan på båren var ung och blond och hade ett blodfläckat bandage runt halsen. Jensen kastade en flyktig blick på henne och vände sig till mannen med vattenslangen.
- Död?
Poliskonstapeln ströp vattenflödet och gjorde en ansats att gå i enskild ställning.
- Ja, kommissarien.
Jensen sa inget mer utan vände sig om och gick in i vaktlokalen, nickade åt polismannen bakom trädisken och fortsatte mot spiraltrappan.
Tjänsterummet en trappa upp var unket och ovädrat och det smällde och väste i värmeelementet och under den avflagnade fönsterkarmen. Polisstationen var inrymd i en av de äldsta byggnaderna i en stadsdel, som för övrigt tycktes bestå enbart av stål, glas och betong. Arrestlokalerna hade utvidgats och byggts om några år tidigare, men resten av huset hade inte blivit moderniserad och nu skulle snart alltsammans rivas för att ge plats åt en ny genomfartsled. Så snart den nya avgiftningscentralen var färdig skulle distriktet dras in. Jensen bekymrade sig föga om detta.
Han hängde av sig ytterkläderna, öppnade fönstret på glänt och satte sig vid skrivbordet. Läste igenom nattrapporten och korrigerade den noggrant med kulspetspenna innan han skrev sin signatur i marginalen. Han stack handen i innerfickan, tog fram brevet och tittade på det.
Jensen var en man med normal kroppsbyggnad och alldagligt utseende, kortklippt grått hår och uttryckslöst ansikte. Han var femtio år gammal och hade tjänstgjort tjugonio år inom sextonde distriktet.
Han studerade fortfarande brevet när dörren öppnades och polisläkaren kom in.
- Ni borde knacka, sa Jensen.
Förlåt. Jag trodde inte att ni skulle komma hit i dag.
Jensen såg på klockan.
- Min ersättare börjar tjänstgöra klockan tio, sa han. Hur har natten varit?
- Normal. Vi hade ett hastigt dödsfall nu på morgonen. En kvinna. Rapporten är inte utskriven än.
Jensen nickade.
- Inte i cellen sa läkaren. Ute pågården. Hon skar halsen av sig så snart arrestvakten hade släppt ut henne. Med en bit spegelglas som hon hade i handväskan.
- Slarv, sa Jensen.
- Man kan inte ta allting ifrån dem.
- Inte?
- För övrigt hade hon redan nyktrat till och fått sin spruta. Dessutom trodde inte avvisiteringspersonalen att den var av glas. Fickspeglar av glas lär vara förbjudna.
- De är inte förbjudna, sa Jensen. De tillverkas inte längre.
Polisläkaren var en storväxt och relativt ung man med borstigt rött hår och kantiga drag. Han kunde sitt yrke och var den bäste läkare distriktet hade haft under de senaste tio åren. Jensen tyckte bra om honom.
- Jag börjar betvivla metoden, sa den rödhårige och skakade på huvudet.
- Vilken metod?
- Att blanda den här smörjan i spriten. Avvänjningsmedlen. Fyllerisiffrorna har visserligen inte ökats under de senaste två åren, men…
Jensen såg uttryckslöst på honom.
- Men vad?
- Men å andra sidan stiger antalet självmord. Depressionerna blir djupare.
- Statistiken motsäger er.
- Ni vet precis lika bra som jag vad den officiella statistiken är värd. Studera era egna hemligstämplade rapporter om olyckshändelser och hastiga dödsfall. Som den här kvinnan i morse. Man kan inte bara släta över och låtsas som om ingenting händer.
Han stack händerna i fickorna på sin vita rock och såg ut genom fönstret.
- Har ni hört det senaste? Att de tänker blanda huvudvärkspulver och fluor i dricksvattnet? Det är medicinskt vanvett.
- Ni borde vakta er tunga.
- Det är tänkbart, sa läkaren torrt.
Det blev tyst i rummet. Jensen granskade försändelsen han hade fått med morgonposten. Kuvertet var vitt och namnet och adressen maskinstämplade. Inuti låg ett tryckt vitt kort och ett stålblått tandat klistermärke, som föreställde ett brospann överbryggande en djup klyfta och bar den lakoniska texten JA. Jensen drog ut mittlådan i skrivbordet, tog fram en trälinjal och mätte kortets sidor. Läkaren iakttog honom uppmärksamt och sa:
- Varför mäter ni det?
- Jag vet inte, sa Jensen.
Han la tillbaka linjalen och sköt in lådan.
- Gammal den där, sa läkaren. Av trä. Med stålkant.
- Ja, sa Jensen. Jag har haft den i tjugonio år. Sen jag kom hit. De tillverkas inte längre.
Kortet var fjorton centimeter långt och tio centimeter högt. På framsidan stod en tryckt adress, på baksidan fanns en streckad rektangel där klistermärket skulle sättas fast. Ovanför stod en text.
Tror ni på Samförståndspolitiken? Är ni beredd att aktivt delta i kampen mot landets yttre och inre fiender? Fäst märket på anvisad plats. Glöm ej underskriften. Obs! Kortet skall ej frankeras.
Nedanför den streckade rektangeln fanns en punktlinje, där avsändaren skulle skriva sitt namn. Jensen vände på kortet och tittade på adressen.
Inrikesministeriets statistiska centralbyrå. Fack 1 000.
- Någon sorts opinionsundersökning, sa läkaren och ryckte på axlarna. Alla tycks ha fått såna där kort. Utom jag.
Jensen sa inget.
- Eller kanske ett slags lojalitetsförsäkran. Inför valet.
- Valet, sa Jensen.
- Ja, om en månad. I så fall är det förbannat överflödigt. Slöseri med statsmedel.
Jensen drog åter ut skrivbordslådan och tog fram en grön gummisvamp med texten TILLHÖR POLISVERKET. Han kände på den med fingertopparna. Den var torr och han reste sig och lämnade rummet. Gick ut på toaletten och fuktade svampen under kranen i tvättstället.
Jensen återvände till sitt tjänsterum, satte sig vid skrivbordet, drog det blå klistermärket över svampdynan och fäste det med petimäteraktig noggrannhet i den streckade rektangeln. Sedan la han kortet i plåtkorgen för utgående post och ställde gummisvampen på dess plats i skrivbordslådan. Sköt in den. Läkaren betraktade honom med ett mycket svagt leende och sa:
- Er utrustning är sannerligen museal.
Sedan kastade han en snabb blick från väggklockan till den packade resväskan borta vid dörren.
- Nåja, om två timmar sitter ni på planet.
- Kommer jag att dö, sa kommissarie Jensen.
Läkaren såg forskande på honom. Efter en stund sa han:
- Det är troligt.
2
- Ni har naturligtvis en chans, sa läkaren. Annars skulle varken jag eller någon annan ansvarig person ha rekommenderat den här resan. De där borta kan sina saker.
Jensen nickade.
- Ni borde naturligtvis ha gjort någonting åt den där åkomman för flera år sen. Har ni mycket ont?
- Ja.
- Nu också?
- Ja.
- Å andra sidan fanns det inte mycket att göra åt saken för flera år sen. Den operativa metoden befinner sig fortfarande på experimentstadiet. Här i landet är den nätt och jämnt påtänkt. Och ni är illa medfaren.
Jensen nickade.
- Men, som sagt, ni har en chans.
- Hur stor?
- Omöjligt att säga. Kanske tio procent, kanske bara fem. Förmodligen ännu mindre.
Jensen nickade.
- Betänk att inom loppet av mindre än fem sekunder rusar allt blod ni har i kroppen genom levern. Och levern är den stora fabriken. Kan man verkligen transplantera? Jag vet inte.
- Om några dagar vet ni.
- Ja, sa läkaren.
Han såg tankfullt på Jensen.
- Vill ni ha någonting smärtlindrande?
- Nej.
- Det är en lång resa.
- Ja.
- Har ni fått returbiljett?- Nej.
- Mycket stimulerande, sa läkaren syrligt.
Han försjönk i tveksam tystnad. Till slut sa Jensen:
- Vad är det?
- En sak som jag har tänkt fråga er om länge.
- Vad?
- Det sägs att ni aldrig har misslyckats med en utredning. Är det sant?
- Ja, det är riktigt, sa kommissarie Jensen.
Telefonen ringde.
- Sextonde vaktdistriktet. Kommissarien.
- Jensen?
Det var fyra år sedan Jensen hade hört polischefens röst. Ännu mindre hade han naturligtvis sett honom. Ringde han för att säga adjö?
- Ja.
- Utmärkt. Ni får en skriftlig order inom de närmaste minuterna. Den måste verkställas med största möjliga snabbhet.
- Uppfattat.
- Bra, Jensen.
Jensen såg på den elektriska väggklockan.
- Min sjukledighet börjar om arton minuter, sa han.
- Åh? Är ni sjuk?
- Ja.
- Tråkigt att höra, Jensen. Ni får instruera er vikarie.
- Ja.
- Saken är ytterst viktig. Order från… ja, från högsta ort.
- Uppfattat.
Polischefen gjorde en paus. Tycktes tveka. Till slut sa han:
- Lycka till då, Jensen.
- Tack.
Kommissarie Jensen la på luren. Polischefen hade låtit nervös och jäktad. Kanske lät han alltid så.
- Inom mindre än fem sekunder, sa läkaren. Allt blod i kroppen.
Jensen nickade. Efter en stund sa han:
- Vart kommer ni att förflyttas när distriktet dras in?- Avgiftningscentralen antar jag. Och ni?
Läkaren tystnade tvärt. Tog upp en ny tråd.
- Har ni sett avgiftningscentralen? Jensen skakade på huvudet.
- Den är kolossal. Ser ut som ett överdimensionerat fängelse. Den största byggnad jag någonsin har sett. Och ni då?
Jensen sa inget.
- Förlåt, sa läkaren.
- Ingen orsak.
Det knackade på dörren. En polisman i grön uniform kom in, gjorde ställningssteg och lämnade en röd mapp. Jensen kvitterade försändelsen och poliskonstapeln lämnade rummet.
- Röd, sa läkaren. Allting är hemligstämplat nu för tiden.
Han la huvudet på sned för att kunna läsa kodbeteckningen.
- Vad betyder det där? Stålsprånget?
- Vet inte, sa Jensen. Stålsprånget. Jag har aldrig sett ordet förr.
Han bröt sigillet och tog fram ordern. Den bestod bara av ett enda maskinskrivet ark.
- Vad är det där?
- En arresteringslista.
- Verkligen, sa läkaren tvivlande. Det begås ju inga brott i det här landet.
Jensen läste långsamt igenom texten.
- Det begås inga brott och föds inga barn. Alla tycker lika. Ingen är glad och ingen är olycklig. Utom de som tar livet av sig.
Läkaren hejdade sig och log, snabbt och vemodigt.
- Ni har rätt, sa han. Jag borde verkligen vakta min tunga.
- Ni är impulsiv.
- Ja. Är den intressant, er arresteringslista?
- Ur en synpunkt, sa kommissarie Jensen. Ni står på den.
- Det är bra, sa polisläkaren. Det finns teoretiker som anser att det viktigaste före en svår operation är att patienten är skämtsam och visar gott humör. Det tyder på livsvilja. Nu måste jag gå. Och ni också. Om ni inte skall missa planet. Lycka till.
- Tack, sa kommissarie Jensen. I samma ögonblick som dörren stängdes lyfte han telefonluren, slog tre siffror på nummerskivan och sa:
- Jensen här. Läkaren kommer just ner i vaktlokalen. Arrestera honom och sätt honom i förvaringscell.
- Polisläkaren?
- Ja. Det brådskar.
Han bröt samtalet och slog genast ett nytt tresiffrigt nummer.
- Jensen här. Be chefen för civilpatrullen att komma upp. Och ring efter en taxi.
Den elektriska väggklockan visade en minut i tio, när chefen för civilpatrullen kom in i rummet.
- Jag är sjukledig från och med klockan tio, sa Jensen. Som ni vet skall ni tills vidare upprätthålla tjänsten.
- Tack, kommissarien.
- Ni har ingen anledning att tacka mig. Jag har som ni vet aldrig haft några högre tankar om er, och ni har inte fått tjänsten på min rekommendation.
Mannen öppnade munnen som för att säga något men ändrade sig tydligen.
- Här är en förteckning på fyrtiotre inom distriktet bosatta eller verksamma personer, som omedelbart ska anhållas, avvisiteras och placeras i förvaringscell. Personal från statsåklagarämbetet kommer att hämta dem under dagens lopp.
- Jo, kommissarien?
- Ja, vad är det?
- Vad har de här människorna gjort?
- Det vet jag inte. Jensen såg på klockan.
- För övrigt är det ni som är kommissarie nu. Bilen står i parkeringsrutan. Nycklarna ligger på pennfatet.
Han reste sig och tog på hatt och överrock. Mannen vid bordet studerade arresteringslistan och sa:
- Allesammans är ju…
Han avbröt sig.
- Det är riktigt, sa Jensen. Allesammans är läkare. Adjö.
Han tog resväskan och gick.
[...]