Uppdraget
Av Per Wahlöö
Per Wahlöö föddes 1926 och var i grunden journalist. Utöver sina egna böcker skrev han tillsammans med sin hustru Maj Sjöwall tio romaner om ett brott - de älskade och kritikerrosade böckerna om kommissarie Martin Beck. Per Wahlöö dog 1975 - men hans böcker lever vidare.
Utdrag ur Uppdraget
Bilen var en åttacylindrig Packard av 1937 års modell. Den var svart, liksom soldaternas uniformer och de amerikanska motorcyklarna i eskorten. Klockan var tre minuter över åtta på morgonen och det var redan mycket varmt. Människorna i baksätet talade med varandra.
- Pappa, är du aldrig rädd?
- Vad finns det att vara rädd för, min flicka?
- Alla de här människorna…
- Hundar som skäller bits inte. Du skall minnas en sak: Lita alltid på armén - här är den det enda fasta värde som finns, förutsatt att den har de rätta ledarna. Det borde du för övrigt ha hunnit lära dig under de här åren.
- Varför förbjuder du inte tjänstefolket att läsa flygbladen?
- Vad skulle det spela för roll?
Det blev tyst i bilen. Generalen vände huvudet åt sidan och betraktade de förbirusande vita villorna utan att egentligen se dem. Konvojen skar fram genom långa lutande kurvor och vägen var jämn och täckt av vitgrå stenflis. Ingenjörstrupperna hade byggt den tre år tidigare och den var fortfarande farbar fastän kanterna börjat lösna. Vid foten av sluttningen tog det konstbevattnade området slut, eskorten drog på sirenerna och svängde ut på den breda stensatta huvudgatan som löpte spikrakt genom provinshuvudstaden, från norr till söder.
På ömse sidor om vägen fanns vitkalkade murar, som den fascistiska regimen hade börjat uppföra femton år tidigare. De borde ha varit sammanhängande, men arbetet hade aldrig blivit färdigt. På en del ställen fanns luckor i murverket och på andra hade den dåliga cementen smulats sönder i fogarna så att stenblocken rasat samman. Där hade man rest vanliga stolpstängsel, men nu var taggtråden redan rostig och här och var hade de infödda klippt upp den med avbitartänger och virat till ovala öppningar. Genom dessa luckor såg man bebyggelsen bakom muren, ett diffust gytter av säckvävsskynken, brädskjul och lutande plåtbaracker.
En vitmålad jeep som stått parkerad invid vägkanten slöt upp bakom konjoven. Det satt fyra män i den. Deras hjälmar och uniformer var vita och deras bruna bondansikten stela och uttryckslösa. De tillhörde den federala polisen.
- Jag har sett så många sorters polis, under så många regimer, sa mannen i bilen.
Förstrött och likgiltigt, som om han inte syftat på något speciellt eller vänt sig till någon särskild.
Eskorten ritade ett tjutande svart streck genom förstäderna. Den färdades inte särskilt snabbt men sirenerna kom den att verka effektiv och angelägen. Höns, nakna barn och magra svarta grisar sprang undan från vägbanan.
Strax före infarten till stadens centrala delar fanns en manshög kantig inskription på den skrovliga vita murytan: Död åt Larrinaga! Någon hade kladdat dit den under natten, med rödfärg. Om några timmar skulle karlarna från förvaltningen komma med sina pytsar och krita över den och nästa morgon skulle den finnas där igen. Eller någon annanstans. Generalen log stillsamt och ryckte på axlarna.
Eskorten dundrade in mellan de låga dammiga palmerna längs huvudgatan. Här var husen höga och moderna, fyrkantiga vita lådor i glas och betong, men ännu så länge var det inte särskilt livligt på trottoarerna. De få fotgängarna stannade upp och stirrade när konvojen for förbi.
Många av dem bar uniform och nästan alla var beväpnade.
Eskortchefen svängde diagonalt över den fint stensatta plazan, körde upp framför entrén till guvernörspalatset och gjorde stopptecken med höjd högerhand. Torget var stort och vitt och tomt och utanför portalen fanns bara två människor, en infanterist i svart uniform och en polis i vit. Polismannen bar en parabellum i hölster vid bältet och soldaten en kulsprutepistol i rem runt halsen. Kulsprutepistolen var amerikansk, med rakt magasin och utfällbar järnram.
Vi har fortfarande alldeles för få av den där sorten, tänkte generalen.
- Det är trots allt viktigare än alla jordreformer, mumlade han för sig själv.
Packarden hade stannat, men paret i baksätet satt kvar. Eskortchefen knyckte upp motorcykeln på stödet, drog av sig handskarna och öppnade personligen bildörren. Först då rörde generalen på sig. Han lutade sig åt sidan, kysste sin dotter på kinden och klev stelbent ut på trottoaren. Han besvarade vaktposternas hälsning och passerade svängdörren. Eskortchefen gick tre meter bakom honom.
General Orestes de Larrinaga kom in i den vita marmorhallen. Rakt framför sig hade han den breda trappan och hissarna, och till vänster fanns en slät disk och bakom den en receptionist i uniformsmössa och svart satinrock. Generalen gav honom en vänlig blick och mannen log.
- Herr general, sa han och sen blev det inte mer.
Han böjde sig ner och tog något från hyllan under disken. Generalen höll in steget och nickade välvilligt. Receptionisten var en helt ung man med öppet ansikte och mörkbruna ögon.
Han ser rädd ut, tänkte generalen. Folk är rädda, till och med här.
Tio sekunder senare var general Orestes de Larrinaga död. Han låg på rygg på marmorgolvet med öppna ögon och krossad bröstkorg. Röda fläckar spred sig redan på uniformstyget som på ett vitt läskpapper.
Han hade hunnit se maskinpistolen mycket tydligt och hans sista tanke var att den var av tjeckisk konstruktion, med träkolv och cirkelrund patronskiva.
Eskortchefen hade också sett den, men han reagerade alldeles för sent.
Utanför på torget hörde soldaterna och
flickan i bilen den korta hamrande salvan och strax efteråt de mer distinkta knallarna när någon sköt med en elvamillimeters parabellum.
Den sydligaste provinsen i förbundsrepubliken är den fattigaste och sämst lottade. Där bor trehundrafyrtiotusen människor men antalet markägare uppgår inte till mer än tvåtusen. Åttio procent av befolkningen utgörs av infödda, de flesta av dem jordbruks- eller gruvarbetare. Nästan alla är analfabeter. Den resterande femtedelen är ättlingar till europeiska kolonister; det är denna grupp som äger jorden och kontrollerar produktionsmedlen. Provinsen har ansetts alltför fattig och glesbefolkad för att kunna bli delstat. Den står under federal förvaltning och dess högste tjänsteman är en officer, militärguvernör. Denne har sitt säte i provinshuvudstaden, som har nära sjuttontusen innevånare och ligger på en högplatå mellan bergen i distriktets norra del. Den vita befolkningen bor antingen mitt i staden eller i ett villaområde på en konstbevattnad sluttning i nordost. De cirka fyrtiotusen infödda håller till i gyttriga kåkstäder som ligger spridda på betryggande avstånd från den moderna bebyggelsen i centrum. Flertalet av dessa infödda arbetar vid kol- och mangangruvorna uppe i bergen. Tvärsigenom staden löper den breda stensatta autostradan norrifrån, men bara några kilometer söder om stadsgränsen smalnar den av till en stenig slingrande bergsväg, som nätt och jämnt är framkomlig för vanlig persontrafik. Vid södra utfarten ligger också en rad vita stenkaserner. Där har tredje motoriserade infanteriregementet sin förläggning.
Oroligheterna i området började i mars 1960, då terroristgrupperna började infiltrera i bergstrakterna längst söderut. Partisanerna uppträdde i patruller på ett tiotal man och hade utbildats i ett socialistiskt grannland; de var väl beväpnade och vann snabbt erfarenhet och effektivitet.
Under sommaren det året igångsattes omfattande rensningsoperationer, men terrängen och befolkningens inställning till armén gynnade gerillaförbanden och ännu efter halvtannat år hade den militära aktiviteten inte gett önskat resultat. Tvärtom hade oron spritt sig till alla delar av provinsen. Det tidigare upplösta kommunistpartiet återuppstod i form av en underjordisk socialistisk organisation, befrielsefronten, som sökte tilltvinga sig förhandlingsrätt med hjälp av punktstrejker och sabotage. Samtidigt bildade den vita befolkningen ett medborgargarde, som besvarade attentaten med terror. I september 1961 hade situationen blivit ohållbar. Inga arbeten eller transporter kunde utföras utan militär övervakning. De flesta egendomar i södra delen av provinsen hade övergivits av sina ägare, antalet terrormord ökade oroväckande och allt fler personer avrättades efter summariska rättegångar vid militärdomstolarna.
I detta läge föll förbundsregeringen, och i det efterföljande presidentvalet segrade den liberale kandidaten Miroslavan Radamek, en självlärd advokat och bondson från en av de bördiga jordbruksstaterna i norr. Valet försiggick under starka internationella påtryckningar, och Radameks namn fördes fram som en kompromisslösning, avsedd att nödtorftigt tillfredsställa alla parter.
Regeringen aviserade energiska åtgärder för att häva krisen i den drabbade provinsen. De militära operationerna avbröts och armén fick order att förhålla sig avvaktande. Ansvaret för den allmänna ordningen övertogs av det federala gendarmeriet, som av regeringspropagandan döpts till “La Policía de la Paz” eller “Fredens polis”. Sedan presidenten lovat att utreda frågan om provinsiellt självstyre och förespeglat en jordreform och diverse sociala förbättringar tycktes förhållandena på väg att normaliseras.
Sju månader efter Radameks makttillträde blossade emellertid oroligheterna upp på nytt. Endast ett fåtal av löftena om social utjämning hade infriats, arbetsgivarna trakasserade sina anställda värre än någonsin och den blandade tekniska och juridiska kommitté som bearbetade självständighetsakten och jordreformlagen hade ännu inte redovisat några framsteg. Öppna strider utbröt mellan befrielsefronten och medborgargardet, och undantagstillståndet som upphävts ett halvår tidigare måste åter proklameras. Presidenten tillgrep nu den enda utväg som syntes stå till buds: att uppta direkta förhandlingar mellan parterna inför en neutral förlikningskommission. I spetsen för denna ställdes en provinsresident. Valet föll på en pensionerad arméofficer, general Orestes de Larrinaga. Han var sextiotvå år gammal, hade aldrig sysslat med politik och var allmänt respekterad tack vare sina militära meriter.
General Larrinagas ankomst till guvernörspalatset medförde en temporär avspänning, men efter några veckor blev läget åter kritiskt. Övergreppen mot civilpersoner och privat egendom fortsatte. Det hände allt oftare att de lantmätare, som skickats ut av reformkommittén, jagades bort av markägarna innan de hunnit göra sina beräkningar, en del av dem påträffades mördade och andra försvann alldeles. Befrielsefronten svarade med raider och partisanöverfall på landsbygden och i staden patrullerade beväpnade förband ur medborgargardet öppet på gatorna.
Den tjugonde maj spreds ett av befrielsefronten undertecknat flygblad, i vilket provinsresidenten beskylldes för att vara köpt av högern och företräda jordägarnas och kapitalisternas intressen. Några dagar senare hotades han åter till livet. Trots att en representant för befrielsefronten tog avstånd från saken, upprepades dödsdomen två gånger under loppet av en vecka, sista gången på kvällen den femte juni. Hotelserna utlöste nya våldsdåd mot de infödda.
Den ende som verkade oberörd var residenten själv. Varje morgon klockan åtta for han under militäreskort från sin bostad i villakvarteren till guvernörspalatset där han hade sina tjänsterum. Ofta var han i sällskap med sin tjugosexåriga dotter, som brukade bege sig till det katolska läroverket så dags. Hon arbetade där som lärarinna.
Orestes de Larrinaga spelade sin roll som nationalhjälte med imponerande konsekvens och stort lugn. Fastän man visste mycket lite om hans förehavanden inom tjänsterummets väggar hade han på något sätt blivit en trygghetssymbol för tiotusentals människor.
Sådan var situationen i provinshuvudstaden på morgonen den sjätte juni.
[...]